Ketra skrev: ↑fre 07 apr, 2017 11:54 Jag siktar på att komma in på Psykologprogrammet i Örebro eller Karlstad så behöver omkring 1.5-1.65. Tror inte det kommer vara allt för mycket problem att må vid nästa provtillfälle eftersom jag vet vart mina brister ligger

hypea skrev: ↑fre 07 apr, 2017 11:57 Jag har inte blivit antagen än, men jag har sökt och jag skrev troligtvis 2.0 på högskoleprovet i lördags så om inget oförutsett inträffar kommer jag att börja plugga i höst

Hoppas du kan släppa dina negativa tankar, och framför allt sluta bry dig om vad du tror att andra människor eventuellt tycker och tänker. Det är ditt liv, och om du inte satsar på det här finns risken att du sitter där en dag när du är gammal på riktigt och ångrar dig. Du kanske lyckas, kanske inte, det enda du vet säkert är att om du inte ens försöker så kommer du garanterat inte att komma dit du vill. Ge allt, så du inte kan tänka sen att "tänk om jag bara gjort liiiite mer..."
Gör dig stolt över dig själv!

hypea skrev: ↑fre 07 apr, 2017 12:02 Av ren nyfikenhet, eftersom just det här med ålder verkar vara en stor grej för dig... hur gammal är du? Eller, för att vända på det sådär som jag gillar att göra, hur många år skulle du hinna jobba som läkare om du kom in om ett år eller två?

hypea skrev: ↑fre 07 apr, 2017 15:20 Till OP vill jag tipsa om denna länk:

Väldigt mycket sitter i huvudet. Typ allt, faktiskt. Vi kan mer än vi tror!

hpmaister skrev: ↑fre 07 apr, 2017 12:40

Morrend skrev: ↑fre 07 apr, 2017 12:15 ...

Nu måste jag bara flika in en sak här. Anledningen till varför intagningspoängen är så höga på läkarprogrammet är för att utbildningen är mycket eftertraktad. När det är fler sökande än antal utbildningsplatser så måste man göra ett urval om vilka som ska få de begränsade platserna. I Sverige görs detta urval utifrån gymnasiebetyg och högskoleprovresultat, och några alternativa urval. Det som krävs för att bli antagen har med andra ord ingenting med svårigheten på utbildningen att göra. T.ex. skiljer sig antagningspoängen olika mycket för de olika läkarutbildningarna. Umeå har bland de lägsta antagningspoängen medan karolinska institutet har bland de högsta när det gäller läkarprogrammet. Anledningen till detta är för att de olika lärosätena är olika eftertraktade för de sökande eleverna. Utbildningarna leder är ju dessutom till samma sak, en läkarlegitimation, det är ju inte så att läkarprogrammet är lättare i Umeå än i Stockholm bara för att antagningspoängen är lägre i Umeå.

Disintegration skrev: ↑fre 07 apr, 2017 13:02 Du sprider alltid så mycket positiv energi omkring dig "morrend". Måtte dina dagar här i forumet vara räknade snart.
/besviken "syster"

cstaalhammar skrev: ↑ons 19 apr, 2017 9:32 Hej Myelin och alla andra!

Nej, du är inte ett dugg ensam. Det är vansinnigt läskigt bara tanken att ge sig i kast med något så ambitiöst - för ambitiöst är det - som att plugga till läkare. Jag personligen är också en person som kom på det förhållandevis sent i livet att läkare är det enda rätta.

Här är min historia: när jag skulle välja gymnasieprogram var helt plötsligt alla runt omkring mig experter på vad jag skulle göra med mitt liv. Mamma sa natur, pappa sa teknik, lärarna sa estet (sjöng och dansade en hel del), svenskaläraren sa författare, ja, alla drog i mig och jag blev vilsen, vilket jag inte fattade då. Till detta ska tilläggas att jag var bara 14 år gammal (genomförde sjuan och åttan under samma läsår). Jag valde medieprogrammet av den simpla (men dumma) anledningen att det på den tiden var en prestigeutbildning som det var i särklass svårast att komma in på. På den vägen fortsatte det upp till universitetsstudier och examen inom en omöjlig bransch. Fick bra jobb, blev ensam på marknaden med min kompetens och headhuntades ett antal gånger. Sen kom det. Jag började jobba ideellt på fritiden med hemlösa djur och kände att det jag sysslade på under arbetstid inte betydde ett skit! Jag ville känna såsom jag gör när jag jobbar med djur. Av erfarenhet av djur som plågats insåg jag att jag aldrig skulle palla veterinär, djur är akilleshälen, men drivet väcktes.

Så, mitt under en headhuntingprocess ringde jag HR-chefen och tackade bestämt nej till jobbet och hoppade på basåret istället. Det som var så jävla skönt med det var att jag rätt snabbt insåg att "gammal är äldst" i min klass, jag hade inte alls tappat studiestinget. De elever som var tio år yngre och hade skyhöga betyg, sopade jag banan med (hej betygsinflation). Jag insåg att jag skulle greja detta. Så, nu har jag skrivit HP ännu en gång och denna gång bör det räcka, såtillvida inte något extremt händer i normeringarna, men då ska det verkligen slå totalt bakut.

Jag fyller 30 år i höst, har inga barn, bor i hyresrätt, är inte gift. Jag fokuserade på en karriär som jag övergav och nu står jag inför denna utmaning. Det är helt rätt som Hypea säger, det är aldrig för sent! Ja, det här blir en stor uppoffring med tanke på att jag inte kommer bilda familj på länge, men vad sjutton, jag känner många som skaffat barn sent och inte fan är de gamla i mina ögon.

Sen finns det en rejäl kraft i att vara driven och ambitiös. Javisst, du kommer råka på människor som bara glider igenom med höga betyg, utan större ansträngning. Men är det verkligen så imponerande att klara av något utan större ansträngning? En av de mest tillfredsställande känslorna för min egen del är att få bättre resultat än en savant inom ett visst område, tack vare slit! Och det lustiga med det är att det finns inom oss alla att klara av det, det gäller bara att ge sig fan på det. Det underlättar naturligtvis om man är riktigt intresserad av vad man studerar, och brinner du för läkaryrket så tjänar du mycket redan där. Du kommer att hitta fotfästet!

Så, som sagt, nej, du är inte ensam alls i detta. Vi är nog många som är bestämda och ändå lite halvt förvirrade över våra livsval. Men du grejar det, bite your lip and give it hell!

Lycka till!