Har sedan ett tag tillbaka haft ambitionen att komma in på läkarlinjen trots mina mediokra betyg och halvkassa högskoleprovsresultat men nu börjar jag bli lite osäker. Vill bara poängtera att jag inte är en "butt hurt" person som surar över att den inte få högt på högskoleprovet utan bara en person som kommit i lite annorlunda tankebanor och blivit oviss om vad jag vill hålla på med.

Det känns som att läkaryrket förlorar sin status (inte för att jag är ute efter status). Mer tid och stress krävs för att upprätthålla sjukhus från läkare. Lönen är urusel i kontrast med timmarna man behöver jobba, särskilt i fall man är anställd inom landsting. Det värsta är att det känns som att de flesta söker in till läkarprogrammet inte för att de är intresserade av att bli läkare utan mer på grund av press från familj eller helt enkelt strävan över social status.

Det som är bra med läkaryrket är förvisso patientkontakten, men det hela yrket känns så enformigt för mig helt plötsligt. Behandla patienter tillfälligt men inte kunna bota deras sjukdomar kommer ju knappast vara ovanligt.

Teknologin utvecklas ständigt, jag går runt med rädslan att bli ersatt av diagnosrobotar som gör allt läkarjobb i fall jag nu skulle bli läkare.

Det enda som motiverar mig till att bli läkare är Scrubs. Vad motiverar er läkaraspiranter till att springa mot världen med lab coats och injektionssprutor? Känner verkligen ett stort behov av lite insikt och andra åsikter.

Det känns som om du drar alltför generaliserande slutsatser utan att faktiskt veta huruvida det är så som du tror. Mer tid och stress krävs, baserat på vad? Som person har du ett eget ansvar att också ta i beaktning dina egna behov och välmående d.v.s stresshantera, säga ifrån osv. Vilka timmar är det som du hänvisar till? Och vad är urusel lön enligt dig? Har du kollat på SCB:s lönestatistik eller hänvisar du till din "känsla av läget"? Vad grundar du ditt antagande att flesta inte söker in för att de är genuint intresserade? Såtillvida du inte har ett underlag som stödjer din känsla tror jag att det blir svårt att dra de slutsatserna. Varför skulle någon som inte är genuint intresserad av läkaryrket , ändå välja det, om vi ser till majoriteten? Om inte intresset finns någonstans under de åren som man studerar till läkare, kommer personen kanske ändå att hoppa av. Teknologin utvecklas visserligen men att vara rädd för att bli ersatt är att hoppa till slutsatserna i förväg. Jag skulle knappast bry mig om den faktorn i dagsläget.

Nåväl, personligen söker jag in till läkarprogrammet för att jag alltid varit extremt intresserad av biologi/kemi och att hjälpa mina medmänniskor. I läkaryrket tänker jag att jag kommer kunna kombinera mitt forskningsintresse med klinsk vård och möjlighet till att specialisera mig på något specifikt och kul och utforska vissa intressanta möjliga kausala samband. Tiden får utvisa vad. En drivkraft att göra skillnad i människors liv är för mig större än de eventuella negativa sidor som också kommer att stötas på. Däribland stress, oförmåga till att kunna bota ev. svåra fall etc. Men hos mig finns också en acceptans inför att vissa saker jag inte kan styra över.

För mig är det enkelt: Jag kan helt enkelt inte tänka mig ett mer meningsfullt yrke.

Jag är ganska mycket äldre än de flesta av er andra, och har provat på en hel del olika utbildningar och jobb. De senaste tolv åren har jag ägnat helhjärtat åt ett yrke och en bransch som är rolig men fruktansvärt ytlig - ett praktiskt yrke, vilket var en utmaning och bedrift för mig som alltid varit teoretiker i första hand. Det har varit roligt, jag har verkligen älskat det jag gjort, men på sista tiden har inte bara kroppen börjat protestera utan framför allt skriker det inom mig att det jag gör är så otroligt ytligt och meningslöst och jag kan helt enkelt inte tänka mig att hålla på med det i trettio år till. Jag vill göra skillnad i världen, jag vill känna att jag bidrar till att människor får bättre liv, jag vill utnyttja min potential till max och göra något meningsfullt med min tid.

Det, utöver ett livslångt intresse för hur kroppen fungerar, gör att jag ärligt talat inte kan tänka mig något annat än att bli läkare.

Känner precis som du TS. Alltid velat bli läkare, så länge jag kan minnas (är 23 år). Gick också ut gymnasiet med kassa betyg och mitt första högskoleresultat var under medelvärdet. NU, 4 år senare och antagen till läkarprogrammet har jag bestämt mig för att tacka nej. Jag, vars dröm alltid varit att bli läkare har ni börjat tvivla till den grad att jag inte längre känner samma motivation till att bli läkare. Har tillbringar åtskilda timmar på diverse forum och bloggar och den glöd och engagemang har istället ersatts av en osäkerhet och frustration. Har insett att allt jobb och slit som krävs under utbildningen och i framtida arbetslivet helt enkelt inte är värt det.

Kommer börja plugga till psykolog istället, som enligt min mening innebär att hjälpa människor på RIKTIGT.

Även jag känner som du.
Läkarna och sjukvården får skit av allt och alla pga platsbrist, personalbrist etc. Varför? Jo för att vår kära stat valt att ej satsa den ekonomi som krävs för att få en strålande vård. Pengarna går till annat. Jag upplever att man får ge mycket mer än man får. 60 k i månaden är kanske inte en skitlön men om man väger det med hur mycket stress och hur mycket JOBB det verkligen är så är det inte värt för mig heller. Jag har flera i min närhet som jobbar som läkare och faktum är att nästan alla avråder mig från yrket. Det är inte längre det fina och meningsfulla jobb det var för ett antal år sedan. Nu handlar det om att skriva ut patienterna så fort som möjligt, med kortast och bästa vård såklart, så det finns fler platser. Jag har satsat sen studenten och har nu 3 år senare kommit in och kommer tacka nej. Jag väljer civ ingenjör i bioteknik istället. Där blir man framtidens händer. Att få utveckla mediciner, analysera och godkänna mediciner, förs allt framåt. Utveckla bromsmediciner för att rädda kanske miljoner människor. DET vill jag göra. En utbildning jag starkt rekommenderar till alla som tvekar på läkarprogrammet. 80% biologi och kemi i studierna men på en mycket specialiserad nivå.

Hoppas du blir nöjd om du kommer in eller hittar nåt annat som passar dig

Jag tror att ni har missuppfattat läkaryrket.
Visst, det kan se ut som ni säger, men karriärmöjligheterna för läkare är så gott som oändliga. De negativa rösterna kommer alltid fram mer än de positiva.
Det finns minst 44 specialiteter man kan välja mellan och massa subspecialiteter! Man MÅSTE inte jobba för landstinget hela sin karriär, även om det är en flaskhals i början. Man kan jobba privat, som egenföretagare (egen mottagning, privat vårdföretag eller hyrläkare), landsting, läkemedelsbolag, forskning, statligt (typ Läkemedelsverket), politiskt, föreläsare, lärare, chef, läkare utan gränser, etc.
Det finns inget annat yrke där man får så bra betalt oavsett vilken post man har. Dessutom är det mycket lättare att få forskningsmedel som läkare än många andra yrken inom det medicinska fältet. Man måste inte heller jobba 100%.

Synd att så många har en tråkig bild av yrket. Ofta är det väl som det brukar på internet att det är de som tappat intresset som hittar tiden att sitta och dela med sig av sin uppfattning. De som gillar det ser inte varför man ska sätta sig och berätta om det bra för de är upptagna med annat som känns viktigare. Gällande arbetsbelastningen vet jag inte om jag håller med. Man ska definitivt ha en tämligen stor arbetskapacitet för att trivas med jobbet, men jag skulle absolut inte påstå att jag stressar dagligen. Större delen av dagarna slutar jag 17 och håller mig i fas med arbetsuppgifterna och känner inte att jag jobbar ihjäl mig. Finns många i min bekantskapskrets som stressar betydligt mer än jag gör till en lägre lön. Att lönen skulle vara usel är felaktig. Du har hög lön för och du jobbar hårt, men det finns andra som jobbar hårt också som inte få lika hög lön. Det finns bra och dåliga arbetsgivare precis som inom alla andra yrken, med nackdelen att man ibland kan behöva flytta för att bli nöjd. Själv flyttade jag från Stockholm till norra Lappland och skrev i oktober på ST-kontrakt för ytterligare 5 år här för att jag trivs så rysligt bra. Jag har mer och mer utvecklat uppfattningen att hur väl en person trivs med jobbet står i ganska direkt proportion till hur väl de passar som läkare. De flesta jag mött som klagat över yrket har antingen varit tämligen svåra personer som har problem att hantera andra människor, som sökt sig till konkurrensutsatta ställen som universitetssjukhus eller lata obegåvningar som inte klarar av att hålla tillräckligt med fakta och sunt förnuft i huvudet för att kunna prestera i vardagen. Intag eller att klara läkarprogrammet är ju ingen garanti för att faktiskt passa för yrket. Tänk själv om man går runt med en känsla av att inte ha kontroll och missa saker hela tiden eller jobba med konstant missnöjd omgivning så har ni snabbt en grogrund för att inte trivas. Glöm aldrig bort att kolla var en person jobbar för det påverkar väldigt mycket hur jobbet upplevs. Om Scrubs motiverar kan jag ju glatt meddela att det är en tämligen verklighetstrogen karikatyr på jobbet om man hittar ett bra ställe man trivs på. Trivs verkligen med jobbet och tycker det blir långtråkigt med för lång ledighet för att jag saknar att sätta tänderna i någon riktigt klurig sjukdom. Det flyter lite ihop vad som är hobby och vad som är faktiskt jobb. Brukar kännas som jobbet är den biten där man måste passa tider och hålla på med administration och vårplatshantering medan själva klurandet med sjukdomarna är ett rent nöje. Man kan såklart inte förvänta sig att bota en massa patienter eftersom många av de vanligaste sjukdomarna är kroniska. Trots det tycker jag att det ger världens kick när man får ett brett leende av patienten och man får höra att såhär bra har det inte kännts på flera år. Skitsamma om det finns kvar en sjukdom i botten när man kunnat göra så stor skillnad för personen känner jag då. Ingen av de jag vet som satsat på en forskningskarriär har hittills kunnat skryta med en ny medicin eller att ha kunnat rädda en massa personer. All forskning jag kommit i kontakt med är en oerhört långsam verksamhet där man får räkna med tiotals år av arbete för att komma fram till något nytt. Man jobbar betydligt mer än alla andra och till en lägre lön med otryggare anställningsvillkor som är beroende av fortsatt beviljade anslag. Du kan forska som läkare men du kan inte jobba som läkare med en biomedicinutbildning.
Gällande status kan jag säga att det fortfarande finns mycket status kvar i läkaryrket. Testa svara att du är läkare och se hur folk reagerar. Förväntar man sig att man ska kunna gå runt som en adelsman kanske man ska se sig om efter något annat land eller ett annat århundrade, men det går inte att komma ifrån att man bemöts annorlunda och att folk associerar en mängd positiva karaktärsdrag med dig efter att de fått veta att du är läkare. Hoppas det här kan bli lite motvikt till de negativa sakerna man hör om yrket

/Daniel, ST-läkare Intermedicin

skogstokerier skrev:Synd att så många har en tråkig bild av yrket. Ofta är det väl som det brukar på internet att det är de som tappat intresset som hittar tiden att sitta och dela med sig av sin uppfattning. De som gillar det ser inte varför man ska sätta sig och berätta om det bra för de är upptagna med annat som känns viktigare. Gällande arbetsbelastningen vet jag inte om jag håller med. Man ska definitivt ha en tämligen stor arbetskapacitet för att trivas med jobbet, men jag skulle absolut inte påstå att jag stressar dagligen. Större delen av dagarna slutar jag 17 och håller mig i fas med arbetsuppgifterna och känner inte att jag jobbar ihjäl mig. Finns många i min bekantskapskrets som stressar betydligt mer än jag gör till en lägre lön. Att lönen skulle vara usel är felaktig. Du har hög lön för och du jobbar hårt, men det finns andra som jobbar hårt också som inte få lika hög lön. Det finns bra och dåliga arbetsgivare precis som inom alla andra yrken, med nackdelen att man ibland kan behöva flytta för att bli nöjd. Själv flyttade jag från Stockholm till norra Lappland och skrev i oktober på ST-kontrakt för ytterligare 5 år här för att jag trivs så rysligt bra. Jag har mer och mer utvecklat uppfattningen att hur väl en person trivs med jobbet står i ganska direkt proportion till hur väl de passar som läkare. De flesta jag mött som klagat över yrket har antingen varit tämligen svåra personer som har problem att hantera andra människor, som sökt sig till konkurrensutsatta ställen som universitetssjukhus eller lata obegåvningar som inte klarar av att hålla tillräckligt med fakta och sunt förnuft i huvudet för att kunna prestera i vardagen. Intag eller att klara läkarprogrammet är ju ingen garanti för att faktiskt passa för yrket. Tänk själv om man går runt med en känsla av att inte ha kontroll och missa saker hela tiden eller jobba med konstant missnöjd omgivning så har ni snabbt en grogrund för att inte trivas. Glöm aldrig bort att kolla var en person jobbar för det påverkar väldigt mycket hur jobbet upplevs. Om Scrubs motiverar kan jag ju glatt meddela att det är en tämligen verklighetstrogen karikatyr på jobbet om man hittar ett bra ställe man trivs på. Trivs verkligen med jobbet och tycker det blir långtråkigt med för lång ledighet för att jag saknar att sätta tänderna i någon riktigt klurig sjukdom. Det flyter lite ihop vad som är hobby och vad som är faktiskt jobb. Brukar kännas som jobbet är den biten där man måste passa tider och hålla på med administration och vårplatshantering medan själva klurandet med sjukdomarna är ett rent nöje. Man kan såklart inte förvänta sig att bota en massa patienter eftersom många av de vanligaste sjukdomarna är kroniska. Trots det tycker jag att det ger världens kick när man får ett brett leende av patienten och man får höra att såhär bra har det inte kännts på flera år. Skitsamma om det finns kvar en sjukdom i botten när man kunnat göra så stor skillnad för personen känner jag då. Ingen av de jag vet som satsat på en forskningskarriär har hittills kunnat skryta med en ny medicin eller att ha kunnat rädda en massa personer. All forskning jag kommit i kontakt med är en oerhört långsam verksamhet där man får räkna med tiotals år av arbete för att komma fram till något nytt. Man jobbar betydligt mer än alla andra och till en lägre lön med otryggare anställningsvillkor som är beroende av fortsatt beviljade anslag. Du kan forska som läkare men du kan inte jobba som läkare med en biomedicinutbildning.
Gällande status kan jag säga att det fortfarande finns mycket status kvar i läkaryrket. Testa svara att du är läkare och se hur folk reagerar. Förväntar man sig att man ska kunna gå runt som en adelsman kanske man ska se sig om efter något annat land eller ett annat århundrade, men det går inte att komma ifrån att man bemöts annorlunda och att folk associerar en mängd positiva karaktärsdrag med dig efter att de fått veta att du är läkare. Hoppas det här kan bli lite motvikt till de negativa sakerna man hör om yrket

/Daniel, ST-läkare Intermedicin

Tack Daniel för ett positivt inlägg! Jag vill verkligen bli läkare och det kändes väldigt motiverande att läsa detta! Hoppas att du forsätter att trivas med ditt yrke lika mycket som du gör nu! Nu är jag ännu mer motiverad på att ge allt för att komma in!

Gott nytt år!

RasPet skrev:Det finns inget annat yrke där man får så bra betalt oavsett vilken post man har.

Sant. Det finns inget annat yrke där inkompetenta kan få högre lön än de mest kompetenta (givet samma titel).

Sedan ska man inte stirra sig blind på vad överläkare tjänar, för det är ganska många år tills man uppnår den statusen.

Medianlöner:

* Underläkare 29 000 kr (Skåne 28 000 kr). Den positionen kommer du ha i 1-2 år om du inte söker dig till småorterna.
* AT-läkare 30 900 kr (Skåne 29 900 kr). Två år till här.
* Leg. läkare 40 000 kr. Nu har det gått uppåt 9-10 år sedan du började din utbildning.
* ST-läkare 43 200 kr. Samma som ovan om du har tur.
* Specialist 59 000 kr. Nu börjar lönerna bli bra, men det har tagit dryga 15 år sedan du började plugga.
* Överläkare 71 100 kr. Det beror lite på när man blir överläkare beroende på vart man jobbar. På psyk kan man bli överläkare redan som ST-läkare eftersom ingen vill jobba där, så man blir topphönset direkt.

När du är färdig specialist kommer du ha haft 35 300 kr i snittlön sedan du började jobba (räknat på 9,5 år).

Som jämförelse kan jag nämna att jag efter ett år på systemvetarprogrammet (med antagningskravet 1,3 HP och betydligt slappare utbildning än läkarprogrammet) lyckades få ett jobb med 35 000 kr i lön. Givet att detta inte är normalfallet (median är 30 000 kr efter treårig utbildning), men det för mig tillbaka till det jag inledde inlägget med: "Det finns inget annat yrke där inkompetenta kan få högre lön än de mest kompetenta"

Om du väljer en annan utbildning och kämpar hårt, så kommer du bli betydligt mer belönad än om du blir läkare och kämpar hårt. Så man ska inte bli läkare för att tjäna pengar. Det finns betydligt bättre, roligare och mindre slitsamma vägar att gå.

Hej!

Va tråkigt att läkarlinjen inte passade dig empezar, har inte läst igenom tråden ordentligt men jag delar väl din uppfattning om att läkaryrket inte bör vara ens förstaval om det är pengar man är ute efter. Min fråga hör inte till tråden egentligen men läste en tråd för flera månader sen med en sammanfattning för förberedelse till PIL på Karolinska. Om jag inte minns fel så var du som skrev den? Skulle man kunna få den sammanfattningen, tänkte nämligen åka och skriva det för första gången till våren. Skulle vara bra att ha en aning om vad man kommer utsättas för. Ursäkta det inte hör tråden till, men så vitt jag vet kan man inte kontakta varandra med ett personligt meddelande

Jag har alltid velat bli läkare, sedan årskurs 6 då man är ca 12 år gammal. I dag är jag snart 19 år, tar studenten nu på sommaren. Det finns flertal anledningar, vid ung ålder var det för att jag ville hjälpa människor, ville delta i läkare utan gränser för att jag såg hur folk dog i krig. Lite senare efter mitten av gymnasieutb. (läser natur - biospets) vart det även för att jag är intresserad av biologi spec. fysiologisk biologi, men den starkaste anledningen är nog att jag vill hjälpa människor.
Arbetar i dag som timvikarie inom vård (undersköterska) och det fick mig att inse ännu mer att det är sån miljö jag hör till.

Just nu pluggar jag inför hp för att lyckas komma in i läkarprog. uppsala/stockholm, ligger på 1.0 så har en ganska slitig och lång väg framför mig men tanken att jag en dag kommer nå mitt mål motiverar mig mer än något annat!

Det varierar ganska mycket mellan olika specialiteter. Om du verkligen inte vill stressa så är hudläkare ett jättebra val, haha. Som hudläkare är typ den enda behandlingsmetoden kortison. Psykiatriker är också ett jättebra val om du verkligen inte vill tjäna pengar.

ehuru1 skrev: ↑sön 11 dec, 2016 17:19Kommer börja plugga till psykolog istället, som enligt min mening innebär att hjälpa människor på RIKTIGT.

Jag fattar andemeningen i vad du skriver, men det vore rätt så bisarrt att påstå att en onkolog eller thoraxkirurg inte hjälper sina patienter "på riktigt". Läkare eller psykologer som är kompetenta, arbetar utifrån evidens och har resurser för att nå sina mål kommer att hjälpa på riktigt.

Landstinget sätter stor press på psykologer likväl, men till lägre kompensation.

Gammal tråd förvisso, men tänkte att någon kanske har nytta av följande. När man är ung och tänker över studieval och framtida yrken är det lätt att man fattar beslut baserat på bristfällig/felaktig information i kombination med den tävlingsdrive som framodlats under högst/gymnasie. Det i kombination med om man råkar ha lite jesuskomplex eller läst lite för mycket böcker med speciellt utvalda protagonister kan göra att man stirrar sig blodig på läkaryrket eftersom det i allmänhetens ögon har lite av en särställning jmf med andra yrken. Problemet är utbildningslängden. Om det i efterhand visar sig att du inte trivs i yrket eller mår dåligt när du inser att en dagisfröken tjänar lika mycket som en underläkare - så har du spenderat många år på något du till viss del ångrar. Du går in i utbildningen som ung och när du är klar specialist är du i princip i medelåldern. Alla dessa år skulle kunnat spenderats på annat som resor och annat. Om pengar inte är ett problem och du har möjlighet att ta sabbatsår under utbildningen samt är heelt säker på att det är just läkare du vill bli så visst go all in, men i Sverige är lönerna för dåliga för att motivera den investerade utbildningslängden - särskilt i relation till hur mycket man kan tjäna utan någon vettig utbildning alls..